Vissa stunder kan jag verkligen sakna Borlänge. Men samtidigt inte. Det finns inte allt för mycket att hämta där längre. Jag har vuxit ifrån den staden för längesen. Men något får man att återvända dit ett par gånger per år.

Familjen, vännerna, staden.

Alla minnen jag har nere i Dalarna.  Jag lämnade Borlänge för 2 år sedan för en liten by Åre. Någonting jag aldrig kommer ångra. Jag har vuxit, mognat, lärt mig stå på egna ben.


Min barndom, min ungdoms tid är något som ligger mig varmt om hjärtat. Allt jag fått upplevt. Hur enkelt vi roade oss. Kurragömma med dunk på dagisgården eller lekparken intill oss. Spela brännboll tills benen värke av mjölksyra. Cyklade till romme för att köpa en glass. Gå till statoil klockan 3 på natten för att köpa en korv med bröd.
Jag saknar mina vänner från förr. Kan vi inte spola tillbaka tiden 8-9 år, och uppleva allt igen.

När jag kommer till Borlänge är jag obekväm. Det är inte som förut. Vänner har flyttat, vänner man umgåts med hälsar inte när man möts. Vi bor inte kvar i samma hus som jag bott i 20 år. Allt känns främmande. Ingen är som förut.
Allt var bättre förr..


Men samtidigt är Borlänge en avlastning för mig. Jag kopplar bort jobb och blir gamla vanliga Marie som sprider ut hela mitt liv i hallen, är uppe långt in på natten, och sover bort hela dagen, plockar inte bort tallriken efter mig. Men det kanske inte behövs när man är hemma hos mamma och pappa å hälsar på bara någon gång per år..