"Har du barn själv?" ....Ständigt återkommande fråga i alla diskussioner som rör barn. Alla barn är olika, har olika behov och olika intressen. En sak har dock ALLA barn gemensamt. Nämligen behovet av en trygg vårdnadshavare. Och en sak har ALLA vårdnadshavare av barn gemensamt. Nämligen att vi alla har varit barn.
Jag minns särkilt kvällarna i källarn, framför brasan på en filt, och man somnade skönt där. När Loket hade Bingolotto och dansbanden spelade, jag och min syster rörde om i mammas garderob, tog på oss det finaste och dansa i källaren. Alla kvällar nere i gillestugan, tonfisksallad och baguett bröd.
Sommardagar hos mormor, plocka blåbär i skogen (vi mötte Gunde Svan) jag och Sandra lekte inte nudda golv med alla mormors mattor och gjorde nå slags situps i hennes säng.
Alla grill fester på våran altan, då var det inte på tal om att vi skulle vara hos någon barnvakt. Nej vi skulle vara med. Även fast det drack alkohol. Vi fick vara delaktiga hela tiden.
Sommararna i Nås hos morbror Mutte. Vi syskonen lekte med fåren som fick namn av oss. Lukten av dass och sommarstuga. Sandra som klev rätt i en färsk koskit.
När jag går genom vårat gamla område går jag runt med ett leende på läpparna, det finns så mycket minnen överallt och bara positiva.
Varken mamma eller pappa har varit bra på att visa kärlek, vi aldrig kännt den här tryggheten, inte fått en kram bara sådär, eller blivit nattad eller fått en saga läst. Just därför känns det jätte viktigt för mig att bygga en trygg relation till Benjamin. Han ska veta att jag älskar honom, och jag ska kunna krama om honom oavsett ålder.
Min barndom är jag otrolig glad att jag har fått uppleva. Vi bodde på rätt sida stan, i ett tryggt kvarter och vi lekte överallt och pallade frukt från grannarna. Det fanns massor att göra och vi hade aldrig något problem att komma på vad vi skulle göra. Massiv med ungar fanns det och allihop gick bra ihop.
Min mamma & pappa har aldrig pratat killar, mens & sex med oss barn. Jag tycker det är jätte synd, man vill ha en förälder som finns där och pratar med en.
Jag älskar mina föräldrar oerhört mycket, dom har ställt upp för oss barn, skjutsat oss till träningar, tävlingar. Funnits för oss jämt, men kanske inte på det sättet man vill. Inte få den där kramen när man kommit hem, eller ett telefon samtal bara sådär.
När jag flyttade upp till Åre första säsongen ringde pappa mig minst 2 gånger i veckan. Man var inte van, helt plötsligt ringer ens förälder hela tiden, från att aldrig hört av sig. Jag minns att jag var väldigt glad att han hörde av sig och frågade hur allting gick med nya jobbet och hur det var uppe i Åre.
För mig är det viktigt att jag och Benjamin får en bra relation, att han ska kunna komma och prata med mig och även att jag ska kunna prata med honom. Det jag inte fick av mina föräldrar ska vi kunna ge honom.
Så. Vad behövde du som barn? Vad kommer du ihåg som du fortfarande tänker tillbaka på med värme och som du är glad att du fick ha i ditt liv?
