Jag är så himla lycklig just nu, allt känns så himla bra. Jag är så jäkla nöjd över livet. Till ha varit ett rent helvete till mina föräldrar, till den jag är idag. För många år sedan var det många som tvivlade på vad det skulle bli av mig. Jag föredrog att sova istället för att göra något vettigt av mitt liv. Att jag tog chansen att göra en säsong i Åre är bland det jobbigaste, häftigaste jag gjort i mitt liv. Lära sig stå på egna ben, bekanta sig med okända människor. Driva ett eget företag. När jag fick chansen att ta över på Sibylla var många emot det, men envis som jag är ville jag bevisa
"jag kan, jag vill, jag törs" Inom mig finns det en vilja, och den ska fram.

Den 24 januari 2009, på Stefans bröllops fest satt jag brevid pappas kusin Towe och berättade så stort att jag minsann att jag varken skulle ha barn eller pojkvän. En vecka senare blir jag och Fredrik tillsammans, ett år senare 23 Januari föds vårat barn. På så kort tid kan så mycket hända och jag har aldrig i mitt liv ångrat något av mina beslut. Dagen vi fick reda på att jag var gravid fanns inte en tanke på att göra abort, det här livet skulle  få komma till världen. Kärleken jag känner till Benjamin är enorm, att få se han utvecklas varje dag.

Man måste få berömma sig själv,och se posetivt. Jag är nöjd över vad jag har åstadkommit här i livet. Dra sig från botten och komma upp till ytan.

Något jag saknar är Åre, fruktansvärt mycket. Det är där jag har mått som bäst, kännt mig hemma. Varje dag drömmer jag mig tillbaka. Men det är faktiskt "bara" 4 veckor kvar tills jag får sätta mina fötter i Åre igen. Då ska jag njuta av varenda sekund, andas in den friska luften, umgås med mina fina vänner jag har där uppe. Gå på torget, njuta av att jag är "turist" och inte bofast.
Kan vi inte bara packa ihop allting, och flytta tillbaka?