En sjuk liten pojke, med 3 dagars feber och en kropp som ser ut som en prickig korv. Det är vad vi har hemma nu. Med rejäl hosta, det låter som han håller på att hosta lungorna ur sig, och att kruppen ligger nära men ändå långt bort. Av egen erarenhet och hur det låter blir man rädd att det ska hända ens eget kött och blod. Det hänger en elva under näsan stup i kvarten. Nätterna går över förväntan. Han somnar redan vid sex-sju och sover vaknar av sitt egna hostande vid elva-tolv. Somnar om, och sover till halv åtta. Mycket vatten dricks, han är fortfarande en pigg lite pojk som leker på golvet just nu med sin pappa. Men ganska skör ändå, och lätt till gråt. Han är en kämpe utan dess like. Jag själv har varit som ett vandrande lik hela veckan, och haft svårt att lyfta, då får jag otroligt ont i magen och måste inta soffläge. Fredrik har varit helt fantastisk hela veckan och ställt upp som sjutton med allt. Morgonvälling, blöjbyten, lekt, låtit mig få vila själv 1,5 timme utan barn och man, diskat och städat. Jag har haft dåligt samvete som inte gör någonting, bara säger åt han gör si gör så. Jag är ju en person som får dåligt samvete för minsta lilla och oroar mig i onödan. Nog om det! Jag har dom två bästa killarna i min närhet, under samma tak. Varje dag, och jag älskar er.