Under kvällen och natten rann det lite vatten, förmodligen var det slemproppen som var på gång. Dagen efter på torsdagen, den stora dagen. 21 januari som det var beräknat gick jag runt hemma och hade fruktansvärt ont. Kunde inte gå och fick rejäla värkar. Nu var det dax. Vi åkte in och var där kl sex på kvällen. Ctg kopplades på och jag hade oregelbunda värkar 5-10 min mellan. Höll i sig en minut. Var öppen 4 cm. Bm bad mig upp och gå, vi gick in på BB och fikade.

Kl ett fick jag en sovdos på morfin och jag lova att jag sov gott. Sov hela natten. Vaknade 07:30 och kände mig jätte darrig. Barnmorskan kom in och sa "idag är det dax att föda barn" Jag fick panik och tänkte, shit idag händer det. Blev så himla nervös och rädd att jag gick och kräktes som en idiot, haha.

08:50 var jag öppen 5 cm. Ingen vattenavgång. Upp och gå kl nio, gick i korridoren. Hade inge sammandragningar alls. Kändes helt hopplöst.

Sov, sov sov sov. Morfinet gjorde susen och jag bara sov hela dagen. Barnmorskorna började prata om att ta hål på vattnet, för värkarna började göra sitt nu. Dom beslutade iaf att vattnet skulle tas hål på. 17:05 tas det hål på vattnet och jäklar vad vatten det rann ur mig, haha. Skit häftigt. 17:15 får jag regelbunda värkar och dom var fanimej inte att leka med. Jag trodde jag skulle dö, bad Fredrik ropa på barnmorskorna för det gjorde så jäkla ont. Testar lustgas, var en härlig känsla i början men jag tyckte värkarna gjorde mer ont efteråt så jag slutade med den. Ville ha ryggbedövning (EDA) och den var grym. Jag blev lite mer människa efter den sattes i. 18:40 slumrade jag mellan värkarna och drömde konstiga drömmar.

19:50 sitter på bollen för att få ner huvudet mot bäckenbotten. Pratar med Lovisa samtidigt, jag berättade att jag hade ont och det kändes som jag skulle tappa röven. Haha! Jag har inte mycket minnen från det samtalet. Vet att jag pratade med brorsan också och när jag fick en värk "nu får jag en värk, kan inte prata mer hej då" haha. helt koko!

Under hela tiden resten av kvällen låg jag med ctg påkopplat och hade regelbunda värkar, men huvudet hade inte sjunkit tillräckligt för att börja krysta. Massa dropp kopplades på för att göra värkarna mer regelbunda. 00:20 började krystvärkarna, låg på sidan och krystade och efter en stund springer barnmorskan ut och skriker. Kalla på läkare. Jahaja?! Jag kastades om till ryggläge och insåg att hjärtljuden gått ner 43 slag i minuten. Läkaren kommer och bestämmer att sugklocka ska sättas. Yes, tänkte jag. Lite hjälp på traven, för nu jävlar i min låda gjorde det ont. Sugklocka sattes, invänta värk och den kom, jag krystade och läkaren drog ett jävla träningspass med sugklockan. Fredrik satt brevid och var livrädd. Klockan låssnade två gånger. Sista krystvärken var värst, läkaren hänger och trycker sig över min mage och försöker pressa ut Benjamin. Men tillslut kom han ut, och las på mitt bröst.. Nu var han äntligen här. Jag klarade det, vi klarade det. Fredrik var med mig hela tiden, puschade och stöttade mig hela tiden. Fredrik har varit ett fantastisk stöd under hela förlossningen. Vi bara tittade på varandra och den känslan var enorm. Äntligen var våran efterlängtade Benjamin hos oss. kl 01:00 den 23 januari såg han dagens ljus. Känslan är obeskrivlig, och Benjamin är helt fantastisk. Helt perfekt.

Om ni undrar hur jag kan komma ihåg all tid när var hur och när allt har skett är det för att jag sitter med min journal och skriver av den lite. Men allt står ju på latin så man fattar ju hälften.

första bil turen hem

hemma i sängen