!
”En man satt vid slutet av sitt liv tillsammans med Gud och såg tillbaka på sitt liv. Han såg sitt liv som en vandring längs en sandstrand. Det fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans, det andra var Guds. Han såg på fotspåren och märkte att vid flera tillfällen i livet fanns det bara ett par fotspår. Han såg att det var de perioder han hade haft det som tyngst.
Han vände sig mot Gud och frågade: Hur kunde du överge mig? Då när jag behövde dig som mest, när jag hade det som tyngst och kände mig som mest ensam, då övergav du mig! Gud svarade: Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Där du bara ser ett par fotspår — då bar jag dig.”
Han vände sig mot Gud och frågade: Hur kunde du överge mig? Då när jag behövde dig som mest, när jag hade det som tyngst och kände mig som mest ensam, då övergav du mig! Gud svarade: Mitt barn, jag älskar dig och skulle aldrig överge dig. Där du bara ser ett par fotspår — då bar jag dig.”
Kommentarer
Moster Siw skrev:
D där var så fint...lånar den!
Pia skrev:
Den lånar jag till FB. Underbart fin. kram kram <<<<<<<<<3
Trackback
